Varje år får omkring 50 000 svenskar diagnosen cancer. I dag får en av tre svenskar sjukdomen under sin livstid, inom en nära framtid räknar man med att varannan kommer att drabbas. Samtidigt gör den medicinska utvecklingen, med nya metoder för att behandla sjukdomen och hantera biverkningar av behandling, att fler lever längre med eller efter en cancersjukdom. Enligt den senaste Cancerfondsrapporten lever sex av tio som fått en cancerdiagnos fortfarande efter tio år.  Livet fortsätter efter en cancerdiagnos för de allra flesta, och för många fortsätter livet under många år. Vi berörs alla – de som drabbas är, och kommer att vara, våra nära och kära – och vi själva. Om vi utesluter dem som på olika sätt drabbas av cancer från vårt dagliga liv måste vi släcka ned och stänga hela vårt samhälle! De som får cancersjukdom behövs i allas våra liv – och i vårt samhälle. Vi har inte råd att vara utan dem under den tid de lever med eller efter sjukdomen. Därför behöver vi hela tiden ha med ett rehabiliteringsperspektiv i cancervården. Eftersom cancer är en så vanlig sjukdom möter snart sagt alla delar av vården cancerpatienter på ett eller annat sätt, så alla vårdgivare behöver tänka rehabilitering. Cancer drabbar blint människor med olika förutsättningar att hantera situationen i alla delar av samhället. Sjukdomen drabbar på olika sätt och i olika grad. Därför kräver rehabilitering en helhetssyn där man arbetar med många olika delar av en människas liv – fysiskt, psykiskt, socialt och existentiellt. Rehabilitering är aktuellt i hela vårdprocessen - från diagnos och framåt. Att enbart sätta in rehabiliteringsinsatser efter avslutad behandling är ofta för sent. Vi har inte en värdig eller tillräcklig cancervård om vi inte erbjuder våra patienter rehabilitering.